Jag börjar tro att jag är alldeles unik. alltså såhär: det finns ingen som är som jag. Sen helt plötsligt så träffar man folk som är precis sådär som jag. Det är trist. och förtjusande. Det är alltid ett jävla tjat om att vara unik. vara si och så. Folk är väl bara folk. endel är dumma. endel är snälla. och endel förstår inte bättre. Ingen jäkel är unik. där har ni det. Vi är alla samma skrot och korn. bara från olika tippar. olika dyner. försök inte vara något, du är ändå alltid likadan som jag, som honom, eller henne. dom, den , oss.
det är synd att folk inte förstår det. världen skulle bli så jävla mycket tjusigare. och lyckligare.
tur att jag insett det här nu. i den unga åldern av 24 år. en jäkla tur är det.
och jag är lycklig. jag är bara folk och trivs alldeles utmärkt med det. inte värd mer eller mindre än någon annan. kanske snällare,dummare, roligare, tråkigare, snyggare, fulare än någon annan, men fortfarande samma folk. och jag gillar det.

btw. om ni inte redan förstått det så är världen på väg mot sin undergång. jag läste en artikel i metro där de intervjuat den där långhåriga meteorologen från teve. han pratade om det extrema vädret. klimatförändringar. och vad vi har att vänta oss. och allt jag hitintills har trott verkar stämma. vi är på väg dit. men det finns fortfarande saker och göra. tyvärr tror jag att vi är för upptagna med att vara unika och när vi väl inser allvaret så kommer det vara för sent.

lev medans ni kan gott folk, det är mitt råd.