Åter på jobbet igen.
Jag har just nu en liten rast. Eftersom jag suttit och ätit lunch vid min dator så tyckte jag att jag hade råd med en liten rast. Jag sitter ju fortfarande vid datorn visserligen men inte så mycket jobb just i skrivande stund.

Jag sitter och funderar över helgens händelser och ickehändelser.
Det var nämligen så att jag och Mirre var så lyckligt lottade att vi fick hooka upp med Linn mfl. (nämner inga namn så slipper vi rabalder sen).
Vi var glada i hågen och även om vi tyckte att en stor del av sällskapet verkade vara riktiga torrbollar ( vi hade rätt i det, visade det sig) med för mycket pengar så var vi glada ändå. Ända tills vi kom till soap. Eller ja, utanför soap.
Då började vi misstänka att vi inte ansågs vara lika mycket värda som de andra torrbollarna med för mycket pengar. Vi blev stående utanför det röda snöret i förvirring en bra stund innan torrboll 1 kom ut igen och tog missnöjt med oss in, förbi den suckande kön.
Stämningen var då inte av det bästa slaget men vi hängde inte läpp utan försökte ha skoj ändå. Trängdes, drack, skrattade åt torra skämt, skakade av oss fulla snubbar som var lite för närgångna. ja ni vet, så som man vanligtvis gör på krogen. Sedan kom vi till punkt nummer 2 på kvällsordningen.
Det var dags att dra vidare. Men tydligen inte för mig och Mirre. Vi hade platta skor, sandaler och långklänning (riktigt snygga dessutom).
Det var tydligen inte passande på det stället dit torrbollarna skulle. Där skulle man ha push-up, urringat, blonderat hår, silikontuttar, kortkort, skyhöga klackar, solariebränna och plutmun.
Att de faktiskt tänkte och dessutom uttryckte sina åsikter (inte direkt till oss såklart) om våra "opassande" kläder var både trist och tråkigt. Men också ganska roligt. Jag sökte förvirrat med blicken - Är detta ett skämt?! Skrattade lite också. Vad fan ska man göra?

Att folk, alla mellan 25 och 35 ens tänker sådana tankar, ännu mindre säger det, är skrattretande.
Då har man ju verkligen tappat bort( eller kanske aldrig fattat) vad som är viktigt i livet.
Sorgligt är vad det är.
Men men, jag och mirre skrattade lite rått, samt lite sorgset (vi skulle ju inte få leka mer med linnsan denna kväll) men sedan körde vi vidare på vår egen melodi. och hade jäkligt kul.
Tills vi fick nog av stureplansäcklet och gick hem och åt smörgåstårta.

Och ja, jag älskar fortfarande Stockholm, det är ingen fel på stan. Det är människorna det är fel på (med ett fåtal underbara undantag).